Sjukdom
Nu ska det bli en stund självömkan.
Det började redan igår, vaknade och kände att jag började få en lättare förkylning.
"Jaha" tänkte jag. Det var väl onödigt.
När jag kom till jobbet började jag känna av min hals ännu mer och jag förstod att mitt halsont var här för att stanna.
Det blev inte bättre av att min "kära" kollega hade sitt egna lilla kaos på jobbet och det tog flera timmar att få ordning och reda på torpet.
Men efter ett jag hade fått någorlunda ordning på saker och ting var nästa olycka framme.
Man kan råka tappa i lite detaljer i olika kar när man jobbar och det är ju tråkigt om man gör det. Jag lyckades tappat ett lock som höll upp ca. 3700 små nipplar ner i ett kar med Natriumhydroxid och lite annat smått och gott.
Svor en längre ramsa under en fem-minutersperiod och gick sedan för att ringa chefen. Han var måttligt glad att komma tillbaka till jobbet klockan 20:00. Det enda positiva med det hela som han sa var ju att jag inte tappat i det i zinkfacken. Så han var i alla fall inte rosenrasande... ännu.
Nu kände jag av min förkylning ännu mer och en feber började krypa på mig sakta men säkert. Men någonstans inne i mitt huvud for det runt en tanke som sa: "Nu kan det ju i alla fall inte blir värre".
MEN VARFÖR SKULLE JAG TÄNKT SÅ?!
Klockan 22:43 var det nära att jag tog en klunk kemikalier då jag upptäckte att ännu ett lock hade släppt och gissa var?
JO SJÄLVKLART I ZINKEN!
Där det absolut inte får tappas i grejjer. Där låg nu ca. 3700st till och jag kände att den här dagen var en dag där jag bara skulle ligga kvar under täcket.
Jag blev tvungen att ringa chefen igen, och problemet är att han också kör tidningar på nätterna av nån jävla anleding så han vill inte bli väckt när han får sina välförtjänta timmar sömn.
Han var ganska samlad ändå när jag ringde och väckte honom men man kunde verkligen höra att han egentligen ville skrika rätt ut på mig.
När dagen äntligen var slut hoppade jag direkt i säng och nu när jag vaknat har jag precis ringt chefen och sagt att jag inte kommer idag pga nästan 39graders feber och en kraftig huvudvärk. Jag är inte populärast på jobbet den här veckan och jag kan nog glömma allt vad löneökt heter.
Nu ska jag krypa ihop i ett hörn, lyssna på Dilba - I'm Sorry och verkligen tycka synd om mig. Kanske även ta en varm kopp kaffe.
Det enda ljuset i mörkret är att Linus också är sjuk så man slipper må alldeles dåligt helt själv.
Förövrigt vill jag också dyka på Stora Barriärrevet
Det började redan igår, vaknade och kände att jag började få en lättare förkylning.
"Jaha" tänkte jag. Det var väl onödigt.
När jag kom till jobbet började jag känna av min hals ännu mer och jag förstod att mitt halsont var här för att stanna.
Det blev inte bättre av att min "kära" kollega hade sitt egna lilla kaos på jobbet och det tog flera timmar att få ordning och reda på torpet.
Men efter ett jag hade fått någorlunda ordning på saker och ting var nästa olycka framme.
Man kan råka tappa i lite detaljer i olika kar när man jobbar och det är ju tråkigt om man gör det. Jag lyckades tappat ett lock som höll upp ca. 3700 små nipplar ner i ett kar med Natriumhydroxid och lite annat smått och gott.
Svor en längre ramsa under en fem-minutersperiod och gick sedan för att ringa chefen. Han var måttligt glad att komma tillbaka till jobbet klockan 20:00. Det enda positiva med det hela som han sa var ju att jag inte tappat i det i zinkfacken. Så han var i alla fall inte rosenrasande... ännu.
Nu kände jag av min förkylning ännu mer och en feber började krypa på mig sakta men säkert. Men någonstans inne i mitt huvud for det runt en tanke som sa: "Nu kan det ju i alla fall inte blir värre".
MEN VARFÖR SKULLE JAG TÄNKT SÅ?!
Klockan 22:43 var det nära att jag tog en klunk kemikalier då jag upptäckte att ännu ett lock hade släppt och gissa var?
JO SJÄLVKLART I ZINKEN!
Där det absolut inte får tappas i grejjer. Där låg nu ca. 3700st till och jag kände att den här dagen var en dag där jag bara skulle ligga kvar under täcket.
Jag blev tvungen att ringa chefen igen, och problemet är att han också kör tidningar på nätterna av nån jävla anleding så han vill inte bli väckt när han får sina välförtjänta timmar sömn.
Han var ganska samlad ändå när jag ringde och väckte honom men man kunde verkligen höra att han egentligen ville skrika rätt ut på mig.
När dagen äntligen var slut hoppade jag direkt i säng och nu när jag vaknat har jag precis ringt chefen och sagt att jag inte kommer idag pga nästan 39graders feber och en kraftig huvudvärk. Jag är inte populärast på jobbet den här veckan och jag kan nog glömma allt vad löneökt heter.
Nu ska jag krypa ihop i ett hörn, lyssna på Dilba - I'm Sorry och verkligen tycka synd om mig. Kanske även ta en varm kopp kaffe.
Det enda ljuset i mörkret är att Linus också är sjuk så man slipper må alldeles dåligt helt själv.
Förövrigt vill jag också dyka på Stora Barriärrevet
Kommentarer
Trackback
